Om sagans kraft, det osynliga och konst som inte behöver förklaras.
Det finns världar som inte går att hitta på någon karta. Platser som tycks existera någonstans mellan dröm och verklighet, mellan det vi känner till och det vi bara kan ana.
Kanske har du besökt en sådan plats någon gång. I en dröm. I en berättelse. Eller i ett ögonblick då världen plötsligt känts större än den brukar.
För konstnären och illustratören Katarina Vintrafors har dessa världar alltid funnits nära.
Redan som liten drogs hon till sagornas och mytologins universum. H.C. Andersens berättelser och bröderna Grimms sagor öppnade dörrar till platser där det vackra kunde vara skrämmande, det mörka kunde rymma ljus och det omöjliga plötsligt blev möjligt.
Den fascinationen har aldrig försvunnit.
Tvärtom har den blivit en del av hennes konstnärliga språk.
Där två världar möts
I konstverk som Skymningsfält, Tranväsen och Atlantis finns en återkommande känsla av att befinna sig på gränsen till någonting annat.
Ett ljus som bryter igenom dimman. En fågel som tycks bära på en hemlighet. En värld som väntar på att bli upptäckt.
Det behöver inte vara platser som finns i vår verklighet. Snarare rör sig motiven i gränslandet mellan det jordiska och det andliga, mellan vår värld och det som kanske existerar bortom den.
Här finns en öppenhet för det mystiska och det oförklarliga. En känsla av att verkligheten skulle kunna rymma fler dimensioner än dem vi vanligtvis uppfattar.
Men bilderna erbjuder inga färdiga svar.
Och det är just det som är poängen.
Från sagans berättelser till konstens öppna världar
Som barnboksillustratör och författare har Katarina under många år skapat bilder som ger liv åt berättelser. Hon har byggt världar, gestaltat karaktärer och öppnat dörrar till fantasins möjligheter.
I det egna konstnärskapet får samma berättarlust en annan frihet.
Här behöver ingen handling följas. Ingen berättelse avslutas.
Bilden kan vara början på tusen olika historier, beroende på vem som betraktar den.
Det som för en människa väcker ett barndomsminne kan för en annan kännas som en dröm. Någon ser ensamhet, någon annan stillhet. En betraktare upplever nostalgi och längtan, medan en annan känner hopp och nyfikenhet.
Konstverket fortsätter att förändras genom människorna som möter det.
Att känna snarare än att förstå
I en värld där så mycket ska förklaras, kategoriseras och förstås finns något befriande i konsten som får förbli öppen.
För Katarina handlar skapandet framför allt om att väcka en känsla.
Inte nödvändigtvis glädje. Inte alltid lugn eller harmoni. Ibland kanske längtan, vemod, förundran eller en märklig känsla av igenkänning.
Det viktiga är att någonting händer.
Att betraktaren stannar upp.
Att bilden får tala på ett sätt som orden inte alltid kan.
Och kanske är det också därför olika konstverk kan få så olika betydelse under olika perioder i livet.
En bild som tidigare lämnade oss oberörda kan plötsligt kännas alldeles självklar. Ett motiv vi en gång älskade kan få en ny innebörd ju äldre man blir.
Det magiska behöver inte vara långt borta
Sagans världar har alltid haft en förmåga att göra det välbekanta främmande och det främmande märkligt bekant.
Ett hav kan bli en passage. En skog kan dölja en annan verklighet. En ensam fågel kan tyckas bära på ett budskap.
Det magiska behöver inte alltid gestaltas med drakar, älvor eller övernaturliga väsen.
Ibland räcker det med ett särskilt ljus.
En tystnad.
En horisont som försvinner in i dimman.
Det är i dessa mellanrum som mycket av Katarina Vintrafors konst tar form. I mötet mellan det synliga och det osynliga, mellan sagan och verkligheten, mellan det vi vet och det vi ännu inte förstår.
Och kanske är det just där som konsten blir som mest levande.
När den inte berättar allt.
När den lämnar något kvar att upptäcka.
När den får oss att känna något som vi inte riktigt kan sätta ord på.
För ibland är det inte vi som väljer ett konstverk. Ibland känns det nästan som om konstverket hittar oss.
Utforska konstverken Skymningsfält, Tranväsen, Atlantis och fler verk ur Katarina Vintrafors bildvärld hos Studio Vintrafors.